Frihetsbloggen

Efter att Moderaterna bytte namn till de Nya Moderaterna, så brukar verkar jargongen vara att om någon säger något som kanske de gamla moderaterna tyckte så är det nyliberalt.

Jag som har svårt att placera de nya moderaterna i en politisk kategori, får oftast väldigt svårt att förhålla mig till dessa beskyllerser (och det faktum att jag gick i grundskolan på Bo Lundgrens tid).

Oftast jag har mer ideologiskt gemensamt med hårdnackade gamla konservativa partister än både de gamla och nya moderaterna. Kommunistbashing, hårdare bantonger och mindre flum, saker som jag skriver gärna under på.

När jag var 16 år och gick med i MUF så har jag alltid sett deras tydliga och hårda åsikter alltid varit uppfriskande och dessa har oftast blivit till förebilder, Jan Eckert 70, min nämndordförande när jag bodde i Väsby, Anders Gustâv, fd borgmästare Solna,  var en idol som jag såg oerhört mycket upp till.

Oftast var de just de konservativa som var mest kritiska till hur kommunen, landstinget eller staten sköttes och de som ville förändra mest jämfört med de lite allmänborgerligt latteliberala. Men det känns som att den nya generationen konservativa inte växer till, det är snarare hur man beter eller klär sig som verkar vara det distinktiva, istället för de politiska ideérna.

Att motsätta sig en drogliberalisering, som ingen föreslår, verkar vara en större stridsfråga än hoten mot kärnfamiljen.

Att vurma för ett kungahus som inte är hotat, verkar vara en viktigare fråga än framtidens konservativa ideér om ett tryggt samhälle.

Jag kanske själv börjar bli konservativ, i den bemärkelsen att jag saknar att man tidigare kunde debattera politik med konservativa istället för lackskor kontra sneakers.